Mest använda ord: ramadan | fasta | sunnah | wudu | hukum | najasah | sharia | duaa | ghusl | junub | tayammum | adhan | iqamah | ruku | rak’at | qunut | istikharah | takbir | id-bönen | zakah al-fitr | i’tikaf | hajj | tawaf

Fråga # 317 : Tar man igen de dagar som man på grund av en giltig anledning inte har fastat?


Det är tillåtet för de som inte är kroniskt sjuka och för de resande att bryta fastan under ramadan, men de måste ta igen fastedagarna som de har missat. Allah säger i Koranen: ”Men den av er som är sjuk eller på resa [skall fasta senare] under motsvarande antal dagar […]” (2:184). Mu’adh sade: ”Sannerligen gjorde Allah fastan obligatorisk för Profeten () genom att uppenbara: ‘TROENDE! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er - kanske skall ni frukta Gud (2:183)’ till orden: ‘Men den av er som är sjuk eller på resa [skall fasta senare] under motsvarande antal dagar och de som har möjlighet skall som offer ge en nödställd att äta’ (2:184). Därefter fastade den som ville göra det och den som ville ge mat till en fattig person gjorde det, och detta var tillräckligt för dem. Sedan uppenbarade Allah en annan vers: ‘För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen’ till orden: ‘Den av er som ser månens nytändning skall fasta månaden ut’ (2:185). [Genom denna vers] etablerades fastan för de som är bosatta och friska. En dispens gavs för de sjuka och de resande, och att de gamla som inte kan fasta ska ge mat till de fattiga [lämnades] bekräftat.” Detta har återberättats av Ahmad, Abu Dawud och al-Bayhaqi med en traderingskedja som är sahih. En sjuk person får bryta sin fasta som, om han skulle fortsätta att fasta, kommer att förvärra sjukdomen eller försena läkningen.[1] I al-Mughni står det: ”Det har rapporterats från somliga av de tidiga lärda att vilken sjukdom som helst tillåter en att bryta fastan, även en fingerskada eller tandvärk. De baserade sin åsikt på följande: a) orden i versen är generella och kan appliceras på alla typer av sjukdomar; och b) en resande får lov att bryta sin fasta även om han inte behöver, således måste detsamma gälla för den som är sjuk.” Detta var även åsikten som delades av al-Bukhari, ‘Ata och dhahiri-rättsskolan. Den som är frisk men fruktar att han kommer att bli sjuk om han fastar kan bryta sin fasta, och detsamma gäller individen som överväldigas av hunger och/eller törst och fruktar att han möjligen kommer att dö på grund av det, även om han är bosatt och frisk. Han måsta ta igen fastedagarna som han missade. Följande två Koranverser stöder denna punkt: ”[…] och döda inte varandra! [Glöm inte att] Gud har visat er stor nåd!” (4:29); och: ”[…] och Han har inte lagt på er svåra eller tunga plikter i [utövningen av er] religion” (22:78). Om en sjuk person fastar och klarar av det trots dess svårighet, anses hans fasta vara giltig men ogillad, för han accepterade inte dispensen som Allah gav honom och således skapade han svårigheter för sig själv. Somliga av följeslagarna brukade fasta under Profetens () livstid medan andra inte gjorde det (dvs. om de var sjuka), och på så sätt följde de Profetens () dom. Hamzah al-Aslami sade: ”O Allahs Sändebud! Jag finner i mig styrkan att fasta när jag reser. Skulle jag klandras om jag gjorde så?” Profeten () svarade: ”Det är en dispens från Allah. Den som tar den har agerat gott. Den som tycker om att fasta klandras inte.” Detta har återberättats av Muslim. Abu Sa’id al-Khudri rapporterade: ”Vi färdades med Allahs Sändebud () till Makkah medan vi fastade. Vi stannade vi en plats och Allahs Sändebud () sade: ‘Ni närmar er era fiender. Ni kommer att vara starkare om ni bryter fastan.’ Detta var en dispens, och några av oss fastade och några av oss bröt fastan. Sedan kom vi till en annan plats och Allahs Sändebud () sade: ‘På morgonen kommer ni att möta er fiende. Att bryta fastan kommer att ge er mer styrka.’ Så vi bröt vår fasta, och vi såg det som det bästa förfaringssättet. Efter detta kunde man se några av oss fasta tillsammans med Profeten () medan vi reste.” Detta har återberättats av Ahmad, Muslim och Abu Dawud. I en annan rapport sade Abu Sa’id al-Khudri: ”Vi stred under Allahs Sändebuds () ledarskap i ramadan. Somliga av oss fastade och andra gjorde inte det. De som fastade klandrade inte de som inte fastade, och de som inte fastade klandrade inte de som fastade. De visste att om man hade styrkan att fasta, kunde man göra det och det var bra; och [de visste] att om man var svag, var man tillåten att bryta sin fasta och det var bra.” Detta har återberättats av Ahmad och Muslim. Juristerna är oeniga om vad som är rekommenderat (dvs. att fasta eller att inte fasta medan man reser). Abu Hanifah, al-Shafi’i och Malik ansåg att om man har förmågan att fasta är det bättre om man gör det, och om man inte har förmågan att fasta är det bättre om man bryter fastan. Ahmad sade att det bästa är att bryta fastan. ‘Umar ibn ‘Abd al-’Aziz sade: ”Den bästa av de två handlingarna är den lättaste av de två. Om det är lättare för en att fasta än att ta igen dagen vid ett senare tillfälle, är det i detta fall bättre att fasta.” Al-Shawkani har fastställt att om det är svårt för en individ att fasta eller att avböja dispensen, då är det bättre för honom att inte fasta (medan han reser). Om man fruktar att fastandet under resan kommer att ge intrycket av att man visar upp sig, är det bättre att bryta fastan. Om man dock inte befinner sig i en sådan situation, är det rekommenderat att man fastar. Om den som reser har avsikten (att fasta) under natten, kan han fortfarande bryta fastan under dagen. Jabir ibn ‘Abdillah rapporterade: ”Allahs Sändebud () åkte iväg mot Makkah under året då [Makkah] erövrades, och han och folket som färdades med honom fastade till dess att de nådde en viss dal. Då bad han om en kopp med vatten, vilken han lyfte upp så att folket kunde se den, och sedan drack han. Efteråt informerades han om att somliga människor hade fortsatt att fasta, och han sade: ‘De är ohörsamma [människor], de är ohörsamma [människor].’” Denna hadith har återberättats av Muslim, al-Tirmidhi och al-Nasa’i. Al-Tirmidhi graderade den som sahih. Om man som bosatt redan har avsikten att fasta, men om man sedan bestämmer sig för att resa under dagen, vidhåller majoriteten av de lärda att han måste fasta. Ahmad och Ishaq ansåg att han kan bryta fastan. Denna åsikt baseras på rapporteten från Muhammad ibn Ka’b, som sade: ”Jag kom till Anas ibn Malik under ramadan medan han planerade att resa. Hans riddjur var förberett för honom, och han bar sina resekläder. Han bad om mat och åt. Jag sade till honom: ‘Är detta sunnah?’ Han sade: ‘Ja.’ Därefter steg han upp på riddjuret och gav sig iväg.” Detta har återberättats av al-Tirmidhi, som graderade hadithen som hasan.[2] ‘Ubayd ibn Jubayr sade: ”Under ramadan färdades jag i ett skepp med Abu Basrah al-Ghafari från al-Fustat. Han förberedde sin mat och sade: ‘Kom [och ät].’ Jag svarade: ‘Är vi inte fortfarande bland husen [i staden, dvs. att de inte ännu hade begett sig iväg]?’ Abu Basrah frågade: ‘Vänder du dig bort från Allahs Sändebuds () sunnah?’” Detta har återberättats av Ahmad och Abu Dawud. Hadithens återberättare är trovärdiga. Al-Shawkani sade: ”Dessa två hadither bevisar att den resande får bryta sin fasta före han påbörjar sin resa. Ibn al-’Arabi sade: ‘Vad gäller hadithen från Anas, är den sahih och bevisar att man kan bryta fastan när man har förberett sig för att resa.’” Detta är den korrekta positionen. Den typen av resa som tillåter en att bryta sin fasta är samma som den resa som tillåter en att förkorta bönerna. Vi har diskuterat alla åsikter om denna punkt under sektionen Att förkorta bönerna, och vi har även inkluderat Ibn al-Qayyims slutsatser i denna fråga. Ahmad, Abu Dawud, al-Bayhaqi och al-Tahawi rapporterade från Mansur al-Kalbi att Dihya ibn Khalifah färdades en distans på en farsakh under ramadan. När han bröt sin fasta, gjorde somliga av människorna som följde med honom detsamma. Somliga av dem höll inte med hans beslut [om att bryta fastan]. När han återvände till sin stad sade Dihya: ”Jag såg något i dag som jag inte trodde att jag någonsin skulle få se. Folket vände sig bort från Allahs Sändebuds () och hans följeslagares vägledning.” Han sade detta om folket som hade fastat. Sedan sade han: ”O Allah! För [min själ] till Dig.” Alla återberättare är trovärdiga, med undantag av Mansur al-Kalbi, trots att al-’Ijli bekräftade hans tillförlitlighet.
[1] Detta kan bestämmas genom erfarenhet eller konsultering med en tillförlitlig läkare, eller om det finns tillräckligt med bevis som tyder på att man skulle bli sjuk (Sabiqs fotnot). [2] I denna hadiths traderingskedja finns ’Ubayd ibn Ja’far, som är svag (eö).
Dela och tipsa!